<17165 TECKEN>
REPORTAGE–ARGENTINA:
Från Evita till Christina
Flammans Latinamerikakorrespondent Dick
Emanuelsson kommer i tre reportage skildra Chile, Argentina och Uruguay.
Flamman publicerar här det första reportaget från Argentina.
BUENOS AIRES / Kontrasten mellan rika och fattiga kan
inte vara större när blicken vrids från Strandpromenaden, med tusentals vanliga
BuenosAiresfamiljer, till de två skyskraporna.
– Förra året låg kvadratmeterpriset på 7500 dollar. En liten lägenhet i de
där två husgiganterna, med utsikt ända till Uruguay, ligger på cirka sex
miljoner dollar. Månadskostnaden för el, vatten och trädgårdsskötsel kostar
omkring 1500 dollar. Där ser du resultatet av den nyliberala ekonomiska
modellen, en förolämpning och förödmjukelse av det argentinska folket.
Det säger Nechi Dorado, argentinska, journalist, poet och författare när vi
går på det som i början av förra seklet byggdes till en strandpromenad. Det här
är Puerto Madero, eller på ren svenska, “Brädgårdshamnen”. Framför oss reser
sig två husgiganter på 100
meter, en prototyp på vad som byggts eller byggs i gamla
hamnar som Liverpool eller Göteborg. Det är en oas där en rik överklass
koncentreras och i princip inte behöver lämna sin fastighet för att beblanda
sig med vanliga arbetande människor. Alla nödvändiga behov kan tillfredsställas
innanför murarna.
Det är söndag och lukten av det bästa jag vet;
argentinsk “asado”, ett berg av världens bästa kött som provocerar mitt
luktsinne och gör mig bokstavligen knäsvag. Hösten har kommit men denna söndag
är det ändå 23-24 grader, en behaglig värme. Flera par dansar till tonerna av
en suggestiv tango i skymningen. Vad kan vara mer argentinskt?
– Folk tar med sig matsäckar och tillbringar oftast hela söndagen i
parkerna eller på strandpromenaden. Det är en verklig oas men det spekulativa
finanskapitalet “äter” sig alltmer in på det allmänna, säger Nechi.
Vi tar bussen hem till Nechi. Genast märks skillnaderna mellan de sociala
klassernas Argentina med förfallna hus, urusla vägar med stora kratrar. Hon bor
i södra Buenos Aires´ industribälte.
– På 50-talet döptes bostadsområdet här till “Barrio Obrero 4 de Junio”, Arbetarstadsdelen 4 juni”. Det är ett
trevligt bostadsområde där alla känner alla. General Juan Domingo Peron, en
radikaliserad militär hade vunnit valet den 24 februari 1946 och inledde ett
stort reformarbete, bland annat bostadsbyggande för arbetarfamiljerna, som vårt
område. Det väckte borgerskapets vrede. 1955 störtades Peron av militären och min
far gick under jorden för att delta i motståndet mot militärdiktaturen.
– Militären kallade den för en “Frigörelserevolution”, men den var raka
motsatsen. Min far var en av grundarna till det argentinska oljefacket och
generalsekreterare för peronistpartiet i den stora arbetarstadsdelen Lanús-Avellaneda.
Nechi, som då var sex år och enda barnet i familjen,
tillbringade nätterna i skräck tillsammans med sin mor. Armépatruller genomförde
ständiga razzior som mot allt som luktade peronism.
–
Jag minns dem fortfarande och helvetet det innebar för ett barn. Ansiktena på
de uniformerade som bröt sig in i vardagsrummet med kulspruta i handen och
frågade efter Wilson Dorado. Vid ett par tillfällen då armépatrullen anlände,
låtsades jag som om jag sov. Under madrassen gömde vi vapen eller vad militären
kallade för “subversivt” propagandamaterial.
I
parken i bostadsområdet med de 600 småvillorna stöter jag på en byst av Eva
Peron, den unga kvinna som stod vid sidan av Peron fram tills hennes död 1952, bara
33 år gammal. Nechi säger att såväl Evita som Peronismen är ett känslomässigt
fenomen.
–
Fortfarande kan du se grannar som lägger blommor vid bysten. Evita fyllde en
grundläggande subjektiv roll hos argentinarna och hon förvandlades till en
levande ikon. Hennes värderingar och ståndpunkter (för arbetarna) är
obestridliga.
Evita
hade, som Nechi säger, en särskild förkärlek till arbetarna och speciellt
fackföreningarna. Hon varnade arbetarledarna för arbetsgivarna och den
argentinska borgarklassen och tog initiativet till att bilda arbetarmiliser för
att försvara de ekonomiska och sociala rättigheterna som fackföreningarna hade
tillkämpat sig. Strax innan hennes död köpte hon vapen som hon överlämnade till
CGT.
I
sin sista bok “El Mensaje”,
Budskapet, som hon avslutade några dagar innan hennes död den 26 juli 1952,
skrev hon:
“Vårt folk har haft oturen att drabbas av imperialismen och kapitalismen.
Jag har själv sett dess elände och brott. De sig säger vara försvarare av
rättvisan medan de tränger in klorna i sitt byte hos alla folk som underordnats
deras allmakt. Men mer avskyvärda än imperialisterna är de nationella
oligarkerna. För en spottstyver eller ett leende säljer eller överlämnar de
sina folk”.
Barrio Obrero var och är delvis fortfarande, som namnet låter, en
arbetarstadsdel, en Buenos Aires´ Masthugget eller Aspudden. Här sjöd det av
aktivitet med släggslag och slipmaskiner i verkstäderna eller ljudet från
tusentals symaskiner fram till 1990-talet.
–
Den nyliberala modellen som infördes i Argentina orsakade en stängning av
massor av fabriker. En av dessa var det stora konfektionsföretaget Campomar,
ett av de största i Latinamerika. I dag är det ett industriskelett. Men starka
fastighets- och kapitalintressen vill uppföra ett jättelikt bostadsprojekt för
rika på de sex hektaren, trots att vi vet att på detta område torterades och begravdes
många kamrater under 1970- och början av 1980-talet. I dag kräver vi att
Campomarområdet ska förvandlas till ett Minnescenter.
*
* *
88-åringen som ingen militärdiktatur
stoppar
Det
är torsdag och klockan slår 15.30. Och nästan på sekunden börjar en liten grupp
av äldre vithåriga kvinnor att formera sig och inleder sin promenad runt pyramidstatyn
framför “La Rosada”,
presidentpalatset. Så gjorde 14 av Argentinas modigaste kvinnor den 30 april
1977. Bland dem gick Mirta Acuña de Baravalle. Då var hon 52 år. I dag är hon
88.
Den
28 augusti 1976 bröt sig en maskerad
grupp av armésoldater och civila in i huset hos Mirta och förde bort hennes
dotter, Ana Maria och hennes svärson, Julio César Galizzi.
– Under
flera månader letade jag efter dem överallt, men ensam. Ana Maria var gravid i
femte månaden.
En
av de 14, Azucena Villaflor, sa till Mirta och de tolv andra kvinnorna:
–
Det finns annan utväg än att gå direkt till Plaza de Mayo och bli kvar där
tills vi får ett svar på vår fråga; “Var finns våra kära anhöriga?”
Men
hoten från militärdiktaturen under general Jorge Videlas ledning var inte tomma
ord. Azucena Villaflor mördades och försvann, precis som två andra av de 14 grundarna
av Mödrarna från Plaza de Mayo. Men organisationen hade tagit sina första steg
och från den dagen, den 30 april 1977, har de i dag gamla kvinnorna gått runt
pyramidstatyn framför presidentpalatset varje torsdag under 37 år.
När Flamman träffar Mirta
efter manifestationen pustar hon ut för hennes arbetsdagar är långa. För sedan den
5 mars pågår det en ny process mot 25 av bödlarna från diktaturen. Denna gång
ställs de inför rätta och rannsakas för försvinnandena av hundratals latinamerikaner.
Bland dem bortrövandet av bebisar som föddes i fångenskap av kvinnliga
politiska fångar, i Operation Condor.
Bland dem Mirtas dotter.
Planen
skisserades av USA:s dåvarande president Richard Nixons politiske rådgivare i
utrikesfrågor, Henry Kissinger och den stab av CIA-agenter han hade till
förfogande. De länder som var indragna i planen var Chile, Argentina, Uruguay,
Bolivia, Paraguay, Peru och Brasilien, länder som under dessa år var styrda av
militärjuntor med stöd av USA. Planen gick ut på att samordna kampen mot den
revolutionära vänstern i Sydamerika och likvidera den fysiskt. Många av offren
i till exempel grannlandet Uruguay eller Paraguay fördes till Buenos Aires där
de förhördes, torterades och senare mördades och försvann.
– Flera
av bödlarna har dömts tidigare men det är viktigt att de även döms för sina
brott i Operation Condor, understryker Mirta.
Domstolen
i Buenos Aires ska nu rannsaka de anklagade för brotten mot 108 offer varav majoriteten
är uruguayaner. Mer än 500 vittnen ska höras och rättegången beräknas pågå i
två år.
Hur långt har undersökningarna om vem som står bakom försvinnandena av
Mirtas dotter och svärson gått och vad hände hennes barnbarn som föddes i
fångenskap? frågar jag.
–
Vi vet att Ana Maria födde sitt barn i fångenskap men vi vet inte vilket kön
det är. Dagen innan hon greps och försvann hade hon besökt läkaren som
gratulerade henne till en “perfekt graviditet” och att förlossningen
förväntades inträffa kring den 15 januari 1977. Ana Maria fördes bort den 28
augusti 1976. Vi misstänker att hon förlöste sitt barn i Argentinas största
militäranläggning Campo de Mayo.
När generalerna bänkade sig den 14 mars i rättegångssalen hade de
dekorerat sina kavajslag med Vatikanens Kokard, en slags bandrosett. Det var
ett uttryck för tillfredsställelsen för valet av en ny Påve; Buenos Aires´
ärkebiskop Jorge Bergoglio, eller “Francisco
I”, som han nu heter i Vatikanstaten. Mirta skakar på huvudet när jag
nämner prelatens namn och för första gången ser jag vrede i hennes annars
vänliga ögon.
–
Mödrarna är nästan alla katoliker. Och kyrkan är så mäktig. Han (Bergoglio) tillät att det hände. 30.000 landsmän. .
. . Kyrkans män visste vad som pågick och hände men de slog inte larm. Tvärtom.
De gav sitt stöd till militärjuntan. Kardinalerna är dokumenterade när de
leende sammanstrålade med dem (juntan). Personligen såg jag inte Bergoglio i
dessa sammanträffanden. Men vi vet genom andra personer att han inte gjorde
någonting. Han förhöll sig tyst. Därmed är han medskyldig (till brotten mot
mänskligheten). Vilken var kyrkans oro? Jo, att marxismen skulle vinna
politiskt inflytande i en regering. Och inför det faktumet, hur skulle kyrkan
och Vatikanen tillåta detta när de tillhör den politiska högern? Därför var det
ingen överraskning att Pio Laghi, Vatikanens ambassadör i Argentina, spelade
tennis med amiral Emilio Eduardo
Massera (andremannen i
militärjuntan). De visste vad som planerades och de höll tyst.
*
* *
Hotellet som togs över av de
anställda
Vem
kan komma på idén att ta över ett hotell på 20 våningar bara fyra kvarter från
den argentinska kongressen mitt i centrala Buenos Aires, en plats som är värd
miljoner dollar och som fastighetsspekulanterna länge har haft sina blickar på?
Men
de anställda på Hotell Bauen, hungriga och slagna men inte besegrade av den
ekonomiska depressionen för drygt tio år sedan, antog utmaningen och tog över
hotellet. I dag firar de sitt tioårsjubileum. De får inga lån och alla leverantörer
krävde kontant betalning de första åren. Motivet var det latenta hotet och
domstolsbeslutet om avhysning av de anställda.
Trots
det har hotellet konsoliderat sin situation och ökat antalet anställda till 150
personer, organiserade i sitt kooperativ och investerat 30 miljoner pesos,
cirka 580.000 dollar. Alla anställda har lika lön.
–
Bauen byggdes 1977 av den mäktige företagsledaren Marcelo Iurkovich med pengar
från statskassan som militärjuntan fixade fram och som aldrig betalades
tillbaka. Det var mitt under den mest blodiga epoken av militärdiktaturen.
Bygget ingick i diktaturens strategi för att vinna prestige och anseende inför
VM i fotboll som ägde rum i Argentina 1978. Samtidigt som vi jublade i högan
sky för målen Argentina gjorde, mördade militären som mest i de hemliga lägren.
Dödsskriken drunknade i jublet.
Det säger Marcelo Ruarte, språkrör för arbetarkooperativet på
hotellet. Han berättar om den långa mödosamma vägen och de enorma problemen de
150 anställda stod inför när de beslutade att ta över för tio år sedan. Det är
samma problem som tusentals argentinare i 360 företag har mött när de tog över
sina företag mitt under krisen i början av 2000-talet.
–
När hotellet stängdes den 28 december 2001, en vecka efter att la Ruaregeringen hade
störtats, såg vi hur företagsägarna utnyttjade krisen för att lägga ned eller
stänga företagen och kasta ut de anställda på gatan.
Ägaren,
Marcelo Iurkovich, länsade hotellet på alla sina inventarier av värde och lät
det förfalla. Men Bauens anställda återvände den 21 mars 2003 och ockuperade
sin arbetsplats. Varje anställds familj lämnades åt sitt öde men hade förhoppningen
att återerövrandet av arbetet skulle bli en investering för framtiden.
–
Det enda stöd utifrån som vi fick var från ett par fakulteter på universitetet.
Du kanske inte tror men vi gick ständigt hungriga.
Det
säger Maria del Valle. Hon har arbetat på Bauen i nära 25 av hotellets 35 år.
–
Det svåraste var kanske inte hungern utan det faktum att vi tvingades lämna
familjen och ge oss in i något som var fullständigt ovisst. En av våra kamrater
har åtta barn, en annan sju eller sex, och så vidare. Alla dessa munnar och
deras behov av skola, kläder med mera ska tillfredsställas. Hur?
Synen
de mötte i det fashionabla hotellet var förstörelse, kackerlackor och djur av
olika slag, vattenledningar eller avlopp som inte fungerade. Men sakta men
säkert inleddes restaureringen av Bauen tills de en dag kunde öppna hotellet.
–
Domaren gav oss tillstånd att ockupera hotellet men vi fick inte öppna och
driva det. Hotellet har sju salonger, teater eller samlingslokaler som vi
ställde i ordning. Vi kontaktade nätverket för de andra företagen som hade
tagits över av arbetarna och erbjöd dem våra lokaler för födelsedagar, bröllop
eller andra festligheter. Inkomsterna gick till att betala städmaterial eller
mat.
Och
på den vägen gick det. De första verkliga hotellgästerna kom i slutet av 2004
när en stor venezuelansk delegation av 70 ungdomar, musiker i en
symfoniorkester, skulle gästspela i Buenos Aires.
– Men
ni har ju varken sängar eller telefonlinjer, sa killen från Venezuela. Vi har
inte de ekonomiska resurserna, svarade vi. Han sa att PDVSA, det statliga
venezuelanska oljebolaget, har fonder. Och så köpte vi in sängar och
sängkläder, installerade fyra telefonlinjer och organiserade köket som servade
de 70 gästerna på två av de 20 våningarna.
Under
de tio åren har de 154 anställda, som alla tjänar cirka 750 dollar i månaden,
arbetat under hotet att bli avhysta. Domstolsbeslutet har inte lyfts men i
december 2012, beslutade den federale domaren att stoppa beslutet om avhysning
av de anställda. Bakgrunden är att den förre ägaren Iurkovich inte hade betalat
lånen från bygget 1978 och utredningen handlar om djup korruption i samarbete
med viceamiral Carlos Alberto Lacoste.
*
* *
Kirchners “Folkliga Kapitalism”
löser inte krisen
Medelklassen har aldrig levt så väl som nu medan högern är helt galen och
vänstern är marginell och splittrad.
Det säger till Flamman Jorge Beinstein, argentinsk ekonom och en av
Latinamerikas främsta vänsterintellektuella i en sammanfattning av Argentina av
idag.
Hos breda delar av vänstern i Europa eller USA frodas myten om att
Argentina, under de bägge presidenterna Nestor och Christina Kirchner, har
tagit steg mot socialism. Inget kan vara felaktigare, menar Beinstein, en
frodig och oerhört trevlig man i 60-årsåldern.
– Christina Kirchner ger ständiga lektioner till ekonomer i TV om hur en
folklig kapitalism bör fungera. Hon arbetar inom det kapitaliska systemets
ramar och lämnar inte dessa. Hon definierar sig diffust som peronist, inte
socialist.
Den ekonomiska
återhämtningen som skedde
under Nestor Kirchners styre (maj 2003–10 december 2007) var
egentligen inget exceptionellt jämfört med andra länder, hävdar Beinstein.
– Orsakerna kan finnas i höga priser på exportvaror från jordbruk och
industrin, trots att stora delar av industrisektorn hade rasat samman. Men den
avgörande faktorn var i huvudsak politisk. Den ultraliberala sektorn i det
argentinska samhället hade förlorat nästan all sin kraft och makt. En relativ
dragning mot vänster ägde rum, vi var entusiastiska efter att ha störtat fem
nyliberala regimer men det var ingen revolution utan en folklig resning.
Vad paret Kirchner har gjort från den tiden fram till dags dato är att
utnyttja den internationella konjunkturen, fortsätter Beinstein. Den interna
marknaden har reaktiverats skapligt. Landet har haft en hög ekonomisk tillväxt
på 8-9 %, utom 2009 då kraschen drabbade hela världen. Men fram till 2011
växte den Argentina ekonomin kraftigt. 2012 sjönk den drastiskt till 3,5 %
och enligt regeringen kommer ekonomin att växa med 3,4 % under 2013. Beinsteins
uppfattning är att ekonomin bara växer med en (1) procent.
– Jag tror det finns en liten höger som stöder regeringen, och som borde
göra det för den tjänar pengar på regeringens politik. För under tio års tid
har vi haft en politisk stabilitet, något som aldrig har existerat i Argentina.
Men den grupp som dominerar den argentinska högern är ett lumpenborgerskap som
bara har Största Möjliga Utplundring och Vinst som mål. Det är en galen och
huvudlös höger.
Under den sista dagen för Flammans besök i Argentina, avslutades
en internationell konferens organiserad av den internationella extremhögern.
Bland de tongivande fanns Jose Maria Aznar och den kubanska bloggaren Yoani
Sanchez, som dock två gånger valde att avstå från att besöka Argentina under
sin 80 dagar långa internationella turné i rädsla för samma demonstrationer som
mötte henne i Brasilien. Det var två dagar innan presidentvalet i Venezuela och
konferensen uttalade sitt fulla stöd till oppositionen både i Venezuela men också
i alla de länder i Latinamerika som valt att gå sin egen väg och integreras med
hela kontinenten.
Dick Emanuelsson
