REPORTAGE–ARGENTINA: Från Evita till Christina

<17165 TECKEN>

REPORTAGE–ARGENTINA:

Från Evita till Christina

Flammans Latinamerikakorrespondent Dick Emanuelsson kommer i tre reportage skildra Chile, Argentina och Uruguay. Flamman publicerar här det första reportaget från Argentina.

BUENOS AIRES / Kontrasten mellan rika och fattiga kan inte vara större när blicken vrids från Strandpromenaden, med tusentals vanliga BuenosAiresfamiljer, till de två skyskraporna.

– Förra året låg kvadratmeterpriset på 7500 dollar. En liten lägenhet i de där två husgiganterna, med utsikt ända till Uruguay, ligger på cirka sex miljoner dollar. Månadskostnaden för el, vatten och trädgårdsskötsel kostar omkring 1500 dollar. Där ser du resultatet av den nyliberala ekonomiska modellen, en förolämpning och förödmjukelse av det argentinska folket.

Det säger Nechi Dorado, argentinska, journalist, poet och författare när vi går på det som i början av förra seklet byggdes till en strandpromenad. Det här är Puerto Madero, eller på ren svenska, “Brädgårdshamnen”. Framför oss reser sig två husgiganter på 100 meter, en prototyp på vad som byggts eller byggs i gamla hamnar som Liverpool eller Göteborg. Det är en oas där en rik överklass koncentreras och i princip inte behöver lämna sin fastighet för att beblanda sig med vanliga arbetande människor. Alla nödvändiga behov kan tillfredsställas innanför murarna.

Det är söndag och lukten av det bästa jag vet; argentinsk “asado”, ett berg av världens bästa kött som provocerar mitt luktsinne och gör mig bokstavligen knäsvag. Hösten har kommit men denna söndag är det ändå 23-24 grader, en behaglig värme. Flera par dansar till tonerna av en suggestiv tango i skymningen. Vad kan vara mer argentinskt?

– Folk tar med sig matsäckar och tillbringar oftast hela söndagen i parkerna eller på strandpromenaden. Det är en verklig oas men det spekulativa finanskapitalet “äter” sig alltmer in på det allmänna, säger Nechi.

Vi tar bussen hem till Nechi. Genast märks skillnaderna mellan de sociala klassernas Argentina med förfallna hus, urusla vägar med stora kratrar. Hon bor i södra Buenos Aires´ industribälte.

– På 50-talet döptes bostadsområdet här till “Barrio Obrero 4 de Junio”, Arbetarstadsdelen 4 juni”. Det är ett trevligt bostadsområde där alla känner alla. General Juan Domingo Peron, en radikaliserad militär hade vunnit valet den 24 februari 1946 och inledde ett stort reformarbete, bland annat bostadsbyggande för arbetarfamiljerna, som vårt område. Det väckte borgerskapets vrede. 1955 störtades Peron av militären och min far gick under jorden för att delta i motståndet mot militärdiktaturen.

– Militären kallade den för en “Frigörelserevolution”, men den var raka motsatsen. Min far var en av grundarna till det argentinska oljefacket och generalsekreterare för peronistpartiet i den stora arbetarstadsdelen Lanús-Avellaneda.

Nechi, som då var sex år och enda barnet i familjen, tillbringade nätterna i skräck tillsammans med sin mor. Armépatruller genomförde ständiga razzior som mot allt som luktade peronism.

– Jag minns dem fortfarande och helvetet det innebar för ett barn. Ansiktena på de uniformerade som bröt sig in i vardagsrummet med kulspruta i handen och frågade efter Wilson Dorado. Vid ett par tillfällen då armépatrullen anlände, låtsades jag som om jag sov. Under madrassen gömde vi vapen eller vad militären kallade för “subversivt” propagandamaterial.

I parken i bostadsområdet med de 600 småvillorna stöter jag på en byst av Eva Peron, den unga kvinna som stod vid sidan av Peron fram tills hennes död 1952, bara 33 år gammal. Nechi säger att såväl Evita som Peronismen är ett känslomässigt fenomen.

– Fortfarande kan du se grannar som lägger blommor vid bysten. Evita fyllde en grundläggande subjektiv roll hos argentinarna och hon förvandlades till en levande ikon. Hennes värderingar och ståndpunkter (för arbetarna) är obestridliga.

Evita hade, som Nechi säger, en särskild förkärlek till arbetarna och speciellt fackföreningarna. Hon varnade arbetarledarna för arbetsgivarna och den argentinska borgarklassen och tog initiativet till att bilda arbetarmiliser för att försvara de ekonomiska och sociala rättigheterna som fackföreningarna hade tillkämpat sig. Strax innan hennes död köpte hon vapen som hon överlämnade till CGT.

I sin sista bok “El Mensaje”, Budskapet, som hon avslutade några dagar innan hennes död den 26 juli 1952, skrev hon:

“Vårt folk har haft oturen att drabbas av imperialismen och kapitalismen. Jag har själv sett dess elände och brott. De sig säger vara försvarare av rättvisan medan de tränger in klorna i sitt byte hos alla folk som underordnats deras allmakt. Men mer avskyvärda än imperialisterna är de nationella oligarkerna. För en spottstyver eller ett leende säljer eller överlämnar de sina folk”.

Barrio Obrero var och är delvis fortfarande, som namnet låter, en arbetarstadsdel, en Buenos Aires´ Masthugget eller Aspudden. Här sjöd det av aktivitet med släggslag och slipmaskiner i verkstäderna eller ljudet från tusentals symaskiner fram till 1990-talet.

– Den nyliberala modellen som infördes i Argentina orsakade en stängning av massor av fabriker. En av dessa var det stora konfektionsföretaget Campomar, ett av de största i Latinamerika. I dag är det ett industriskelett. Men starka fastighets- och kapitalintressen vill uppföra ett jättelikt bostadsprojekt för rika på de sex hektaren, trots att vi vet att på detta område torterades och begravdes många kamrater under 1970- och början av 1980-talet. I dag kräver vi att Campomarområdet ska förvandlas till ett Minnescenter.

*  *  *

88-åringen som ingen militärdiktatur stoppar

Det är torsdag och klockan slår 15.30. Och nästan på sekunden börjar en liten grupp av äldre vithåriga kvinnor att formera sig och inleder sin promenad runt pyramidstatyn framför “La Rosada”, presidentpalatset. Så gjorde 14 av Argentinas modigaste kvinnor den 30 april 1977. Bland dem gick Mirta Acuña de Baravalle. Då var hon 52 år. I dag är hon 88.

Den 28 augusti 1976  bröt sig en maskerad grupp av armésoldater och civila in i huset hos Mirta och förde bort hennes dotter, Ana Maria och hennes svärson, Julio César Galizzi.

– Under flera månader letade jag efter dem överallt, men ensam. Ana Maria var gravid i femte månaden.

En av de 14, Azucena Villaflor, sa till Mirta och de tolv andra kvinnorna:

– Det finns annan utväg än att gå direkt till Plaza de Mayo och bli kvar där tills vi får ett svar på vår fråga; “Var finns våra kära anhöriga?”

Men hoten från militärdiktaturen under general Jorge Videlas ledning var inte tomma ord. Azucena Villaflor mördades och försvann, precis som två andra av de 14 grundarna av Mödrarna från Plaza de Mayo. Men organisationen hade tagit sina första steg och från den dagen, den 30 april 1977, har de i dag gamla kvinnorna gått runt pyramidstatyn framför presidentpalatset varje torsdag under 37 år.

När Flamman träffar Mirta efter manifestationen pustar hon ut för hennes arbetsdagar är långa. För sedan den 5 mars pågår det en ny process mot 25 av bödlarna från diktaturen. Denna gång ställs de inför rätta och rannsakas för försvinnandena av hundratals latinamerikaner. Bland dem bortrövandet av bebisar som föddes i fångenskap av kvinnliga politiska fångar, i Operation Condor. Bland dem Mirtas dotter.

Planen skisserades av USA:s dåvarande president Richard Nixons politiske rådgivare i utrikesfrågor, Henry Kissinger och den stab av CIA-agenter han hade till förfogande. De länder som var indragna i planen var Chile, Argentina, Uruguay, Bolivia, Paraguay, Peru och Brasilien, länder som under dessa år var styrda av militärjuntor med stöd av USA. Planen gick ut på att samordna kampen mot den revolutionära vänstern i Sydamerika och likvidera den fysiskt. Många av offren i till exempel grannlandet Uruguay eller Paraguay fördes till Buenos Aires där de förhördes, torterades och senare mördades och försvann.

– Flera av bödlarna har dömts tidigare men det är viktigt att de även döms för sina brott i Operation Condor, understryker Mirta.

Domstolen i Buenos Aires ska nu rannsaka de anklagade för brotten mot 108 offer varav majoriteten är uruguayaner. Mer än 500 vittnen ska höras och rättegången beräknas pågå i två år.

Hur långt har undersökningarna om vem som står bakom försvinnandena av Mirtas dotter och svärson gått och vad hände hennes barnbarn som föddes i fångenskap? frågar jag.

– Vi vet att Ana Maria födde sitt barn i fångenskap men vi vet inte vilket kön det är. Dagen innan hon greps och försvann hade hon besökt läkaren som gratulerade henne till en “perfekt graviditet” och att förlossningen förväntades inträffa kring den 15 januari 1977. Ana Maria fördes bort den 28 augusti 1976. Vi misstänker att hon förlöste sitt barn i Argentinas största militäranläggning Campo de Mayo.

När generalerna bänkade sig den 14 mars i rättegångssalen hade de dekorerat sina kavajslag med Vatikanens Kokard, en slags bandrosett. Det var ett uttryck för tillfredsställelsen för valet av en ny Påve; Buenos Aires´ ärkebiskop Jorge Bergoglio, eller “Francisco I”, som han nu heter i Vatikanstaten. Mirta skakar på huvudet när jag nämner prelatens namn och för första gången ser jag vrede i hennes annars vänliga ögon.

– Mödrarna är nästan alla katoliker. Och kyrkan är så mäktig. Han (Bergoglio) tillät att det hände. 30.000 landsmän. . . . Kyrkans män visste vad som pågick och hände men de slog inte larm. Tvärtom. De gav sitt stöd till militärjuntan. Kardinalerna är dokumenterade när de leende sammanstrålade med dem (juntan). Personligen såg jag inte Bergoglio i dessa sammanträffanden. Men vi vet genom andra personer att han inte gjorde någonting. Han förhöll sig tyst. Därmed är han medskyldig (till brotten mot mänskligheten). Vilken var kyrkans oro? Jo, att marxismen skulle vinna politiskt inflytande i en regering. Och inför det faktumet, hur skulle kyrkan och Vatikanen tillåta detta när de tillhör den politiska högern? Därför var det ingen överraskning att Pio Laghi, Vatikanens ambassadör i Argentina, spelade tennis med amiral Emilio Eduardo Massera (andremannen i militärjuntan). De visste vad som planerades och de höll tyst.

*  *  *

Hotellet som togs över av de anställda

Vem kan komma på idén att ta över ett hotell på 20 våningar bara fyra kvarter från den argentinska kongressen mitt i centrala Buenos Aires, en plats som är värd miljoner dollar och som fastighetsspekulanterna länge har haft sina blickar på?

Men de anställda på Hotell Bauen, hungriga och slagna men inte besegrade av den ekonomiska depressionen för drygt tio år sedan, antog utmaningen och tog över hotellet. I dag firar de sitt tioårsjubileum. De får inga lån och alla leverantörer krävde kontant betalning de första åren. Motivet var det latenta hotet och domstolsbeslutet om avhysning av de anställda.

Trots det har hotellet konsoliderat sin situation och ökat antalet anställda till 150 personer, organiserade i sitt kooperativ och investerat 30 miljoner pesos, cirka 580.000 dollar. Alla anställda har lika lön.

– Bauen byggdes 1977 av den mäktige företagsledaren Marcelo Iurkovich med pengar från statskassan som militärjuntan fixade fram och som aldrig betalades tillbaka. Det var mitt under den mest blodiga epoken av militärdiktaturen. Bygget ingick i diktaturens strategi för att vinna prestige och anseende inför VM i fotboll som ägde rum i Argentina 1978. Samtidigt som vi jublade i högan sky för målen Argentina gjorde, mördade militären som mest i de hemliga lägren. Dödsskriken drunknade i jublet.

Det säger Marcelo Ruarte, språkrör för arbetarkooperativet på hotellet. Han berättar om den långa mödosamma vägen och de enorma problemen de 150 anställda stod inför när de beslutade att ta över för tio år sedan. Det är samma problem som tusentals argentinare i 360 företag har mött när de tog över sina företag mitt under krisen i början av 2000-talet.

– När hotellet stängdes den 28 december 2001, en vecka efter att la Ruaregeringen hade störtats, såg vi hur företagsägarna utnyttjade krisen för att lägga ned eller stänga företagen och kasta ut de anställda på gatan.

Ägaren, Marcelo Iurkovich, länsade hotellet på alla sina inventarier av värde och lät det förfalla. Men Bauens anställda återvände den 21 mars 2003 och ockuperade sin arbetsplats. Varje anställds familj lämnades åt sitt öde men hade förhoppningen att återerövrandet av arbetet skulle bli en investering för framtiden.

– Det enda stöd utifrån som vi fick var från ett par fakulteter på universitetet. Du kanske inte tror men vi gick ständigt hungriga.

Det säger Maria del Valle. Hon har arbetat på Bauen i nära 25 av hotellets 35 år.

– Det svåraste var kanske inte hungern utan det faktum att vi tvingades lämna familjen och ge oss in i något som var fullständigt ovisst. En av våra kamrater har åtta barn, en annan sju eller sex, och så vidare. Alla dessa munnar och deras behov av skola, kläder med mera ska tillfredsställas. Hur?

Synen de mötte i det fashionabla hotellet var förstörelse, kackerlackor och djur av olika slag, vattenledningar eller avlopp som inte fungerade. Men sakta men säkert inleddes restaureringen av Bauen tills de en dag kunde öppna hotellet.

– Domaren gav oss tillstånd att ockupera hotellet men vi fick inte öppna och driva det. Hotellet har sju salonger, teater eller samlingslokaler som vi ställde i ordning. Vi kontaktade nätverket för de andra företagen som hade tagits över av arbetarna och erbjöd dem våra lokaler för födelsedagar, bröllop eller andra festligheter. Inkomsterna gick till att betala städmaterial eller mat.

Och på den vägen gick det. De första verkliga hotellgästerna kom i slutet av 2004 när en stor venezuelansk delegation av 70 ungdomar, musiker i en symfoniorkester, skulle gästspela i Buenos Aires.

– Men ni har ju varken sängar eller telefonlinjer, sa killen från Venezuela. Vi har inte de ekonomiska resurserna, svarade vi. Han sa att PDVSA, det statliga venezuelanska oljebolaget, har fonder. Och så köpte vi in sängar och sängkläder, installerade fyra telefonlinjer och organiserade köket som servade de 70 gästerna på två av de 20 våningarna.

Under de tio åren har de 154 anställda, som alla tjänar cirka 750 dollar i månaden, arbetat under hotet att bli avhysta. Domstolsbeslutet har inte lyfts men i december 2012, beslutade den federale domaren att stoppa beslutet om avhysning av de anställda. Bakgrunden är att den förre ägaren Iurkovich inte hade betalat lånen från bygget 1978 och utredningen handlar om djup korruption i samarbete med viceamiral Carlos Alberto Lacoste.

*  *  *

Kirchners “Folkliga Kapitalism” löser inte krisen

Medelklassen har aldrig levt så väl som nu medan högern är helt galen och vänstern är marginell och splittrad.

Det säger till Flamman Jorge Beinstein, argentinsk ekonom och en av Latinamerikas främsta vänsterintellektuella i en sammanfattning av Argentina av idag.

Hos breda delar av vänstern i Europa eller USA frodas myten om att Argentina, under de bägge presidenterna Nestor och Christina Kirchner, har tagit steg mot socialism. Inget kan vara felaktigare, menar Beinstein, en frodig och oerhört trevlig man i 60-årsåldern.

– Christina Kirchner ger ständiga lektioner till ekonomer i TV om hur en folklig kapitalism bör fungera. Hon arbetar inom det kapitaliska systemets ramar och lämnar inte dessa. Hon definierar sig diffust som peronist, inte socialist.

Den ekonomiska återhämtningen som skedde under Nestor Kirchners styre (maj 2003–10 december 2007) var egentligen inget exceptionellt jämfört med andra länder, hävdar Beinstein.

– Orsakerna kan finnas i höga priser på exportvaror från jordbruk och industrin, trots att stora delar av industrisektorn hade rasat samman. Men den avgörande faktorn var i huvudsak politisk. Den ultraliberala sektorn i det argentinska samhället hade förlorat nästan all sin kraft och makt. En relativ dragning mot vänster ägde rum, vi var entusiastiska efter att ha störtat fem nyliberala regimer men det var ingen revolution utan en folklig resning.

Vad paret Kirchner har gjort från den tiden fram till dags dato är att utnyttja den internationella konjunkturen, fortsätter Beinstein. Den interna marknaden har reaktiverats skapligt. Landet har haft en hög ekonomisk tillväxt på 8-9 %, utom 2009 då kraschen drabbade hela världen. Men fram till 2011 växte den Argentina ekonomin kraftigt. 2012 sjönk den drastiskt till 3,5 % och enligt regeringen kommer ekonomin att växa med 3,4 % under 2013. Beinsteins uppfattning är att ekonomin bara växer med en (1) procent.

– Jag tror det finns en liten höger som stöder regeringen, och som borde göra det för den tjänar pengar på regeringens politik. För under tio års tid har vi haft en politisk stabilitet, något som aldrig har existerat i Argentina. Men den grupp som dominerar den argentinska högern är ett lumpenborgerskap som bara har Största Möjliga Utplundring och Vinst som mål. Det är en galen och huvudlös höger.

Under den sista dagen för Flammans besök i Argentina, avslutades en internationell konferens organiserad av den internationella extremhögern. Bland de tongivande fanns Jose Maria Aznar och den kubanska bloggaren Yoani Sanchez, som dock två gånger valde att avstå från att besöka Argentina under sin 80 dagar långa internationella turné i rädsla för samma demonstrationer som mötte henne i Brasilien. Det var två dagar innan presidentvalet i Venezuela och konferensen uttalade sitt fulla stöd till oppositionen både i Venezuela men också i alla de länder i Latinamerika som valt att gå sin egen väg och integreras med hela kontinenten.

Dick Emanuelsson